Det är något fantastiskt med Söndermarken, Winnerbäcks bästa låt. Speciellt fantastisk blir den när Ella sjunger den med sin självklara inlevelse och sin höga röst. Låten blir så mycket mer när hon sjunger den. När jag hittade lapparna ni ser ovanför, blev jag sittande ihopsjunken. Stirrande. Stolt.
Det är vid sådana tillfällen jag förstår att tiden verkligen går och att mina barn blir större i en rask takt. Dom här små lapparna ska jag spara för alltid. Dom påminner mig om Ella 7 år, dom påminner mig om om alla lämningar till skolan/dagis våren 2009 då vi alla tre (jag, Lill och Ella) sjöng högt i bilen, samma låt, dag efter dag. Speciellt delen, "nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar" - för den lärde vi oss alla tre samtidigt.
Låten når mig eftersom texten är som tagen från just min uppväxt. Jag lyssnar, blundar och känner doften av nyponbuskar, regnvåta plåttak på garagelängorna, den nykrattade grusgången som gick längs lekparken och den stora lekstugan av plywood som några pappor byggde en sommar på 80- talet. Jag slungas tillbaka i tiden. Och det är en härlig resa. Att sedan få göra den tidsresan med Söndermarken som soundtrack och Ella och Lill som artister, en vanlig tisdagmorgon i april, när solen vräker in genom vindrutan och Ellas väska är packad med mellanmålsfrukt.
Det, det är livet det.
gråvita skyar
tandläkarväder
nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
och nyponbuskar nyponbuskar
hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar